Tankar

Har ett tag följt en mamma som bloggar om sin sjuka son. Han är drygt 2 år gammal och fick i februari i år diagnosen  neuroblastom cancer, stadie 4. Det är tydligen den värsta och aggressivaste cancern som man kan få.

Just nu så har han genomgått massor av behandlingar med gott resultat. (vad nu menas med det). Den här lillkillen har blivit proppad med mediciner, stålning och annat. Även proppad med värme, kärlek och ömhet av sina nära och kära. Jag kan inte mer än att nämna detta på min blogg för just detta skulle nog vara det värsta som kan hända en själv.

Han ligger nu för tillfället och “sover”. Kroppen jobbar på men han är aldrig vaken. De kan inte annat än att hoppas att hans lilla kropp orkar komma tillbaka och vara sig själv igen. Jag vet inte hur många gånger jag suttit framför datorn och läst deras inlägg och tårarna rinner nedför mina kinder.

Jag är så tacksam att mina barn mår bra och kommer på mig själv att man klagar när man måste vara hemma och vabba!! Skäms på mig.                                              Jag har det bra, VI har det bra. Vi mår bra,  vi är friska och glada, vi har båda jobb, vi bor i ett eget hus(!).

Vi ska var tacksamma, för att trots våra problem så är de relativt små i jämförelse med andras…

Mina tankar är hos er……